På sista tiden har jag spanat lite på ett nytt uttryck: gillart. Gillart (eller gillar’t) används lite här och där av folk som vill berätta på ett lite trendigt sätt att de gillar något. En smidig ihopdragning av gillar och det.
När jag började söka lite så upptäckte jag dock att uttrycket inte var så nytt som jag trodde. Enligt Internet (vår outsinliga källa till visdom) dök det upp 2004-2005 någon gång, och slog igenom under 2009. Här nedan presenterar jag resultatet från min extremt vetenskapliga undersökning. Metod: sök på gillart, svenska sidor, på Google.
2003 – 0 träffar
2004 – 6 träffar (två relevanta)
2005 – 100 träffar (vet inte hur många relevanta)
2006 – 281
2007 – 278
2008 – 738
2009 – 17 500
2010 hittills – 20 900
Vad tycker då folk om detta? Det verkar vara delade meningar. Å ena sidan finns en facebookgrupp som heter ”jag gillart” ! Nej det gör du inte. du G-I-L-L-A-R D-E-T. uppfattat? I skrivande stund har den 56 fans. Länk här. Å andra sidan finns en facebookgrupp som vill att ”gilla-knappen” ska byta namn till ”Gillart”.
Det roliga med språk är ju sånt här. Tänk att vi kan hitta på nya konstruktioner och använda dem – och att andra förstår vad vi menar! Idag går det inte att slå upp gillart i SAOL, men om folk fortsätter använda ordet kommer det antagligen med om X antal år. När jag letade vidare hittade jag även liknande uttryck som älskar’t och avskyr’t. Det kanske till och med blir så att en t-ändelse bakom verb som uttrycker en känsla för något blir en ny grammatisk form om några år?
Kom gärna med din gissning!
Och jag som trodde att det var västerbottniska! Det är väl för att det började visa sig medan jag bodde där. Härligt att du redde ut det åt mig! =)
Får se om din framtidsutsikt visar sig vara sann. Det är ju inte omöjligt, det låter faktiskt helt rimligt.
Jag tycker det är intressant att detta ‘t fått en viss ökat användning nu, men också att det blivit så ovanligt däremellan så att en språkintresserad människa kan se det som något nytt!
I själva verket var dessa enklitiska påhängsformer -t eller -et (istället för det), -n eller -en (istället för den eller honom) och -na (istället för henne) mycket vanligare förr.
Jag skulle tro att det först var på 90-talet som det blev rejält ovanligt. Det passar bra med att det även i övrigt blev så mycket vanligare med stavningsuttal där man pratar som man skriver. Men minskningen i frekvens började långt tidigare. Wellander skriver i Riktig svenska 1948 att dessa vidfogade objektsformer ”synas numera vara på väg att utträngas”. Och ännu tidigare, i SAOB:s artikel ”det” från 1910, står ”De enklitiska formerna af nom.-ack. sg. n. voro i ä[ldre] tid vida vanligare än nu”.
Tack för en mycket intressant kommentar! Kul att en gammal talspråklig form har börjat dyka upp i skrift – och användas för att vara trendig och modern. Får kanske skylla på min unga ålder då jag inte sett att detta varit välanvänt tidigare :) Som du skriver ligger nog förklaringen i att ett mer skriftnära uttal började användas.
Jag fick en tanke ang. äldre användning av formen: i pitemålet använder man a för hon och n för han i objektsfom (ibland, mest i frågor vad jag vet). Till exempel Vo heit a? (Vad heter hon?) eller Vosch nagerst jär n? (Var är han någonstans?). Denna användning tycker jag dock skiljer sig från dagens gillart. I pitemål kan man inte säga *I töck omt. Däremot säger man ju I töck om e, men där är ju e/ä-ljudet i slutet motsvarigheten till hela svenskans det.
Jag tror just ‘det’ kan vara speciellt eftersom det gärna kortas åt andra hållet istället. Tuggummit Toy såldes med en känd reklamslogan ”Ta’t lugnt – ta en Toy” under i alla fall 70-talet. Men i alla fall för mig (uppväxt i Nyköping) kändes det naturligare redan då att säga ”Tare lugnt – ta en Toy” (så som för övrigt texten går i Just D:s Relalalaxa), medan det nog samtidigt hette ”tar’na” och ”tar’n” (om jag minns rätt).
Men Google Books-sökning kan man förresten hitta just ”gillart” i ett par böcker:
* Paradisets dagg, Irja Browallius, 1957. ””Dä var ju väl, att damen gillart”, sa han.”
* Tusen och en dag till, 1967, ”Gumman vill inte fira den dan här på hemmet, hon gillart inte.”
Undrar om det kan tänkas vara en översättning av en viss hamburgerkedjas enträgna slogan?
Har funderat på det, men borde det inte bli något i stil med ”jag gill det” eftersom det är slutet på verbet som tas bort där?
Ja, det är ju ändå så att ”jag gillar det” rimmar bättre på ”I’m lovin’ it”. Så jag vet inte hur jag tänkte.
Fan tror’t.